Igelkottsdagboken, dag 1

2010-08-29

Idag var vi och hämtade Pyr i Stockholm. Han var så liten och så rädd, och knixade ner sig i lådan vi bar honom i så att han på något sätt hamnade på rygg och blottade hela sin lilla fluffiga mage. Det var helt bedårande, men kanske inte så smidigt.

Bilresan gick bra, han var nervös och bajsade lite, men höll sig stilla och mestadels liggandes i lådan, insvept i en fleecefilt.

När vi kom hem ställde jag lådan i ett hörn i vardagsrummet och lät honom vara ifred några timmar. Framåt kvällen fick han träffa Styx för första gången, och det var populärt. Han var jättenyfiken och gick fram direkt och skulle nosa och hälsa. Styx däremot var livrädd och bollade ihop sig intill Tommy och ville varken hälsa eller ens titta ut. Pyr sprang omkring en liten stund, och kom hela tiden tillbaka och nosade och pussade på Styx, men tillslut gav han upp och kröp in och somnade i min tröja. Då tittade Styx ut och gick och la sig igen. Ingen större succé där alltså, och jag måste erkänna att jag var något nervig.

Men sen! När jag var påväg i säng hörde jag något konstigt från sovrummet. Tusen små tassar, och fräsande kotte gånger två. Så jag smög in för att se, och då hade ”hälsningsriten” satt igång, äntligen! Kottarna sprang runt runt varandra och nosade varandra i baken och pep och tuffade. Det såg lite läskigt ut, men de gör så när de lär känna varandra, precis som till exempel hundar. Och så här höll de sedan på en stor del av natten.

När jag vaknade på morgonen hade de både ätit och druckit, bajsat på lådan och – hör och häpna – de låg och sov tillsammans i samma låda! Det värmde verkligen mitt hjärta, och det får mig att tro att det här ska gå bra.